jossiworld

Billy var beräknad 21 oktober. Delar av slemproppen lossnade söndagen den 18e och jag hade lite känningar till och från redan innan också, så jag trodde nästan att han skulle komma tidigare än beräknat. 21 oktober (onsdag) kom och ingenting alls hände. Torsdag och fredag var också händelselösa och varenda minut kändes som flera år. Blev så deppig och det kändes som att jag skulle vara gravid förevigt. 

På lördagen började jag få ganska mycket värkar, men de blev inte tillräckligt regelbundna. Under större delen av natten vaknade jag av värkar var sjunde minut, men framåt morgonen avtog dem. 

På söndagen fortsatte värkarna retas, blev regelbundna, oregelbundna, avtog och började igen. Resten av proppen lossnade. Tog en promenad och ville bara att det skulle dra igång, men icke. Frustrationen var olidlig!!

Natten till måndagen såg ut likadant som förgående natt, värkar var sjunde minut som avtog framåt morgonen. Värkarna störde såklart sömnen så jag sov väldigt dåligt och lite. De var inte olidliga, men gjorde tillräckligt ont för att jag skulle vakna.

På måndagen fortsatte det på samma sätt. Retsamt, fram och tillbaka, upp och ner. Det kändes hopplöst. Jag slutade klocka värkarna hela tiden, det kändes som att det inte var någon idé ändå. 

På eftermiddagen började dock värkarna komma tätare så jag började klocka dem igen och de började även öka i styrka. Ville hålla ut hemma så länge som möjligt för jag ville inte att vi skulle bli hemskickade när vi väl åkte in. Tog alvedon och ställde mig i duschen och väntade. Tyckte att det var väldigt svårt att avgöra när det var dags att ringa eftersom jag aldrig hade känt något liknande och inte visste vad jag hade att vänta mig heller. 

Vid fem ringde jag in till förlossningen för att det inte hjälpte med varken alvedon eller dusch längre. Hon som svarade rådde mig att inte åka in än för att de hade ganska fullt upp där. Hon sa att hon trodde att jag hade det bättre hemma. Då blev jag lite stressad och sa att jag har ju inte fått sova ordentligt på två nätter och jag skulle inte klara av en sån natt till. Hon svarade att jag skulle ringa tillbaka vid sju så vi kunde göra upp en plan. 

Okej. Jag la på. Och fick något som måste ha varit en panikattack. Tankarna virvlade runt i huvudet och jag kände på mig att förlossningen var full och började se mig själv föda barn på ett badrumsgolv ungefär. Hade nämligen hört redan innan att det var världens babyboom precis där i slutet av oktober. Började panikgråta så jag knappt kunde andas och kunde knappt förklara för Oscar vad hon på förlossningen hade sagt. När jag väl hade fått fram det, genom några värkar och mycket tårar, tyckte han bestämt att vi skulle åka in direkt ändå, men det ville inte jag eftersom jag inte kände mig välkommen. 

Vi försökte titta på tv och slappna av, men värkarna ökade i både styrka och frekvens efter min panikattack. Jag låg i soffan och vred mig av smärta, med en värmekudde tryckt mot magen när värkarna kom. Tillslut funkade det inte alls längre så jag började vanka fram och tillbaka i köket och Oscar sa igen att vi borde åka in. Okej. Men eftersom vi förberedde oss på en lång förlossning lagade han snabbt korv med bröd så att vi skulle ha fått i oss något innan vi åkte in. Fick inte i mig många tuggor mellan värkarna, så medan jag gjorde mig iordning (tror jag gick upp och tog en snabbdusch??) för att åka ringde Oscar förlossningen, startade bilen och packade in bb-väskan och vovven.

På väg in till stan kom värkarna med ungefär 2,5 minuters mellanrum. Att få värkar i bilen var inte roligt alls. Aj! Vi lämnade först Bobbie hos mamma och sen åkte vi till förlossningen  (5 minuter ifrån mamma ungefär). När vi kom in var klockan runt åtta.

Fick ligga på en stenhård säng medan de mätte Billys hjärtljud och värkarna med hjälp av en apparat och vi fick vara ensamma under tiden. Tror det tog runt 40 minuter innan en barnmorska kom in igen och det var verkligen SÅ obekvämt att få värkar liggande still på ett stenhårt underlag. 

Blev undersökt och var öppen 4-5 cm. Fick vänta ännu en stund ensamma och värkarna fortsatte öka i intensitet. Stod böjd över en stol och trampade mig igenom dem och undrade var tusan barnmorskan var. 

Tillslut fick vi komma in till en förlossningssal (fick höra efteråt att alla hade varit upptagna till just då) och Oscar skyndade sig ut för att flytta på bilen som stod lite dumt till. En barnmorska kom in med dryck och gick sen ut igen. Jag blev lite nervös eftersom jag nu var själv och visste inte hur jag skulle ta mig igenom värkarna. Som tur var kom Oscar snabbt tillbaka och in kom även barnmorskan som skulle följa vår förlossning. Hon kändes så himla betryggande och jag blev lugn direkt av att lyssna på henne när hon pratade. Hon undersökte igen, 6-7cm öppen nu, det hade gått fort. Vet inte vad klockan var, men det hade nog bara gått 1-2 timmar sen vi kom dit. Hon föreslog att jag skulle få en morfinspruta och sen lägga mig i badet. Det lät bra, så så fick det bli. Hon visade även Oscar hur han skulle hjälpa mig att andas genom värkarna. Hade absolut inte klarat mig utan det. Kände mig så himla lyckligt lottad över att ha en så stöttande karl med mig. Han lyssnade noga på mig, påminde mig att andas, servade mig med dricka och höll mig i handen hela tiden. 

Tror jag satt i badet i nästan två timmar. Var helt genomsvettig och säkert knallröd som jag blir av värme, men jag brydde mig inte. Jag var i min förlossningsbubbla. 

När jag med hjälp av Oscar och barnmorskan hade tagit mig upp ur badkaret undersökte hon mig igen och jag tror jag var öppen 9cm då, så det var inte alls långt efteråt som jag började känna att jag behövde krysta. Vad kan klockan ha varit? Kanske halv tolv. Oscar har i efterhand sagt att jag nog krystade i ungefär en timme. Jag har ingen aning. Jag var i min bubbla. Jag fick lustgas under den delen av förlossningen. Låg på rygg på sängen. Minns att jag grät över hur jäkla ont det gjorde, men var ändå envis och tog i så mycket jag bara kunde för att det skulle gå snabbt. Fick massor av beröm av barnmorskan och sköterskan som var med. De sa att jag var så duktig fastän jag var förstföderska och det gav mig ny kraft. Minns också att barnmorskan vid ett tillfälle fick ta bort lustgasen för att jag började bli lite väl borta... hehe. 

Tillslut var han äntligen ute. 00.38, tisdagen den 27 oktober. Jag grät, Oscar grät och Billy grät. Vilken grej alltså. Jag kände mig helt vimsig och utmattad och fick verkligen anstränga mig för att inte somna. Oscar stoppade i mig godis medan vi väntade på att få komma till vårt rum inne på bb. Vi fick beröm över vårt teamwork. Jag kände mig så fylld av kärlek till min sambo som hade hjälpt mig så mycket och det kändes som att vi helt plötslig blev närmare än någonsin. Hade fortfarande inte fattat att vi hade fått ett barn. Väl i vårt rum (runt 3.30 tror jag) fick vi det berömda fikat och sen satt vi mest vakna med vår älskade lilla bebis i famnen resten av natten. Vi turades om att sova kortare stunder och kunde inte riktigt greppa grejen att vi hade fått ett barn. Allt var så nytt och när jag tänker tillbaka på det nu så känns det så konstigt. Vi visste ju liksom inte hur vi skulle göra riktigt, men det gick ju ändå. Eftersom han redan då helst ville sova i famnen turades i oftast om att sova, och så fortsatte det ju ett bra tag efteråt. Kanske inte var så konstigt att jag inte kände mig någorlunda återhämtad från förlossningen förrän typ två månader efteråt. 

Det är så sjukt ändå. Vi hade ingen aning om hur annorlunda vårt liv skulle bli. Det var helt ofattbart, tanken på att jämt ha någon annan att ta hand om. Nu är det ofattbart att tänka att vi har varit utan honom. 

Nu ligger han här i sitt babynest bredvid mig i sängen och sover så sött. Sover oftast 18.30-06 nu på sistone. Så himla duktig. Och så himla mysigt att få sova bredvid sitt älskade lilla barn. 

Imorgon är han 4 månader gammal. Det har gått både långsamt och fort, men det känns som att han har funnits hos oss mycket längre. Han är ju hela vårt liv nu. Förstår inte hur man kan älska någon så mycket. Förstår inte hur man kan älska något så mycket - min lilla familj.