Sanningen om (mitt) föräldraskap

Innan vi fick barn kunde jag inte tänka mig att det skulle bli en sån berg-och dalbana av känslor. Vet inte hur många olika känslomässiga stadier jag går igenom varje dag. 

Exempel på tankar jag har haft idag:

"Sluta gnäll, unge, för fa-an!!!!!"

"Åh den där gulliga lilla personen, är han verkligen vår son... och när tusan blev han så stor??"

"Jäkla fläskmage som aldrig försvinner, och så en gnällig unge på köpet - inte värt det"

"Älskade älskade älskade barn, du är helt klart det dyraste som finns och vad är lite mammahull när jag har dig??"

"Sov sov sov sov sov sov sov sov sov sov sov sov. Du är ju trött, hur jävla svårt kan det vara att bara somna?!?!"

"Jaha, du hade gnällt dig hungrig nu ja. Vänta vänta, ja men skrik inte så, du överlever nog utan mat två sekunder medan jag blandar den....."

"Ååååh va söt och fridfull han ser ut när han sover. Han är lätt det bästa vi har gjort. Hur kan man bli irriterad på en sån liten ängel??"

Typ så ungefär.
 
Vi har haft det himla underbart med en period som bara har flutit på med rutiner som är lätta att planera utifrån osv. No more. Baby routine chaos in the house. 
En bebis som absolut inte vill sova middag, men är så trött så att allt liksom blir gnäll. 
En mamma som fattar nada, och när tusan ska morgonträningen bli av om bebisen skippar morgonluren?? Stora funderingar med andra ord. 
En bebis som vägrar äta också och sen blir akut döende av hunger och arg för att han inte får mat på momangen. Hallå, varför åt du inte när du fick mat för 10 minuter sen då??

Ja, jag skulle tippa på att det är slutspurten av ett utvecklingssprång. Det brukar ju kunna bli lite upp-och ner då. 

Damn, nu vaknade han av diskmaskinen också. Duty calls.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0