jossiworld

Av någon anledning blev jag väldigt sentimental av att rita idag. Jag började fylla i med färg och fick helt oväntat upp minnesbilder från när jag färglade målarböcker med pappa när jag var liten. Jag var så himla imponerad av hur bra han höll sig inom linjerna och hur fina drag han gjorde med pennan (ni vet när man är liten och trycker pennan så hårt man kan så det bara blir väldigt skarpa och tydliga linjer av färg, så gjorde jag men absolut inte han). Han var ju väldigt duktig på att rita och brukade rita roliga gubbar. 

När jag fick upp de där minnesbilderna högg det genast till i hjärtat och jag började tänka på att han aldrig hann se att jag tog efter hans intresse. Han kommer inte få träffa sitt underbara barnbarn eller hälsa på här på vår fina gård ute i skogen. Usch och fy vilken hemsk sjukdom cancer är. Den liksom smyger sig upp på en och helt plötsligt så är en helt fantastisk människa borta för alltid. För alltid. 

Det har redan gått 12 år. Jag har levt halva mitt liv med honom och halva mitt liv utan honom. Jag hoppas att mitt barn får ha kvar båda sina föräldrar betydligt mycket längre än så. Det är sjukt att det har gått 12 år, men jag kan ändå gå sönder hur lätt som helst när jag tänker på hur mycket jag önskar att han vore här. 

Här är i alla fall elefanten som den ser ut nu. Den har inga öron än för jag har inte kommit på än hur de ska se ut.