jossiworld

Hej i alla fall, det var väldigt längesen och mycket har hänt sen sist. Jag har ett helt nytt liv känns det som. Det här året har många stora saker hänt. 

Året började med att jag och mannen i mitt liv förlovade oss, på min födelsedag, vilket kändes och fortfarande känns så himla rätt. Det känns så naturligt att det ska vara vi och vi liksom kompletterar varandra. 

Månaden efter fick vi reda på att jag var gravid. Många virvlande tankar eftersom det är en del man ska tänka på medan man är gravid. Och så tänker man ju såklart på den kommande bebisen också. Nästan hela mitt år har bestått av ett gravidvirrigt huvud. Oscar har resgerat många gånger på att jag inte har varit i nuet utan i min egna lilla värld. 

Sen under våren hittade vi äntligen ett hus som vi fastnade för. Efter många om och men vann vi budgivningen och till sommarn hade vi äntligen ett hus och en egen stor trädgård att vara i istället för att känna oss instängda i vår lilla lägenhet. Det var en himla underbar sommar trots att jag som gravid inte orkade göra mycket utöver mitt jobb. Hemma satt jag mest i min gungstol och njöt av vår fina gård omringad av skog och läste på om bebisar och förlossning. 

När sommaren var slut tog även min ork slut. Fick foglossning och mådde dåligt i hela kroppen av det fysiskt påfrestande jobbet, så jag bytte bort en del helgpass och sjukskrev mig sista veckan innan jag gick på min "gravidledighet". 

Spenderade kommande två månader med att måla om tvättstugan så vi fick vit träpanel och mintfärgade väggar. Det blev SÅ bra, men det var SÅ ansträngande, fastän jag tog det jättejättelugnt. Fyllde även på i frysen med hembakt fikabröd och matlådor inför bebisens ankomst. Och klättrade tillslut på väggarna här hemma när jag inte orkade/kunde göra nånting. 

Tillslut kom då det egterlängtade datumet, 21 oktober, då vår prins var beräknad att komma, men det gjorde han ju såklart inte. Han hade det mysigt där inne i 5 dagar till och tidigt tidigt på den sjätte dagen tittade han ut. 

Den största, och den mest livsomvälvande händelsen var ju såklart förlossningen och att helt plötsligt vara förälder till en liten människa. Min förlossning inleddes av nästan 2 dygn med värkar. Båda nätterna vaknade jag ungefär var sjunde minut av att det gjorde ont, så jag behöver väl kanske inte ens säga att jag knappt sov något under den tiden. På måndagskvällen den 26e var det äntligen dags att åka in pch bara ungefär 4 timmar och 40 minuter efter vi kom dit föddes lilla Billy. Det kändes som att allt gick väldigt fort, men det gjorde även sjukt mycket ondare än jag trodde att man kunde ha. Förlossningen är helt klart den mest ofattbara och häftiga händelsen jag har varit med om, för, som alla säger, visst gör det väldigt ont, men man överlever ju liksom. Och det är ingen smärta som går att beskriva. Jag är glad att vi hade en bra barnmorska och Oscar var jätteduktig på att peppa mig och få mig att behålla fokuset när jag började få panik. 

27 oktober 00.38 blev vi alltså föräldrar till lilla Billy som vägde 3165 gram och var 47 cm lång. Att bli förälder är helt klart det mest känslomässigt omtumlande jag har varit med om. Det är först nu jag känner att jag börjar kunna njuta lite av det, för innan har det mest känts helt overkligt - och såklart jobbigt... och samtidigt underbart. Det är ett helt nytt kapitel i vårt fina gemensamma liv. Vi har en son. En liten minimänniska som vi ska lära allt vi kan och som vi aldrig mer kommer att känna oss hela utan. Det är ofattbart. 

Så, nu när Oscar har börjat jobba och jag är mammaledig kommer jag vara hemma en hel del och jag tänkte därför återuppta bloggen här litegrann. Eller ja, åtminstone börja uppdatera igen, så får vi väl se hur länge jag fortsätter med det.