jossiworld

Insåg precis att det är 14 april idag. Det innebär att det är hela 10 år sen pappa gick bort. Den är en del av mig nu, den där saknaden. Det är inte något jag reflekterar över så ofta längre. Den bara finns där helt enkelt. Förra helgen när jag pratade med mamma i telefon och min storebror pratade i bakgrunden värkte det dock till i hjärtat lite utan att jag direkt förstod varför, sen kom jag på att han lät som pappa. Det känns ju som att det var i ett helt annat liv han levde. Och det var det ju på sätt och vis. 

Att minnas, och dela med sig av årsdagen av hans bortgång handlar inte på något sätt om att få medlidande, utan snarare att påminna om att han är saknad trots att han är borta. Och om det nu, mot min egna tro, finns något sätt för honom att se oss som finns kvar i livet så vet han att han inte är bortglömd. Men å andra sidan, om han finns kvar någonstans kan han nog se in i våra hjärtan också, och där finns han ju alltid. Utöver det så finns han ju intatuerad på min vad. Där sitter han tillsammans med mamma som alltid har varit vår klippa i stormen.