Ja. Såhär ligger det till, kortfattad version. Min andra hälft är inte längre min andra hälft. Jag har tillfälligt bosatt mig hos mamma. Har tusen saker att fixa, men det får ta sin tid och jag har redan med hjälp av mamma och underbara vänner kommit på några lösningar. Dom första två dygnen var hemska, som ni kanske förstod av gårdagens inlägg. Idag känns det fortfarande helt sjukt att hela världen är upp-och-ner, men det känns en pytteliten gnutta ljusare. Kanske delvis beror på att solen skiner och att jag ska packa upp grejer i ett försök att göra mig mer hemmastadd. Efter tre år känns det jättekonstigt att vara hemma hos mamma och bli omhändertagen som ett litet barn. Inte behöva bekymra sig så mycket för vad som ska ätas till middag på samma sätt osv. Intalar mig själv att det ju inte är speciellt konstigt att bo hemma en del av, eller under hela studietiden. Ändå får jag sån hemsk panik när jag ser mig omkring på alla påsar med saker och inser vilken massiv livsförändring jag precis har påbörjat, eller när jag har varit ute och inser att jag inte kan gå tillbaka till lägenheten som fortfarande känns som hemma för mig.Kan väl tillägga att vi skiljs åt som vänner. Mer ingående tycker jag inte att det är nödvändigt att gå. Jag hoppas på att båda kommer må bättre efter den här första jobbiga omställningsperioden. Tre år tillsammans gör att exakt allt är påminnande. Såhär ser det i alla fall ut i "mitt rum" just nu. Min mamma är förövrigt helt fantastisk.
