Dag 3: En av de viktigaste personerna i mitt liv
Glömde dagens igår... men men. Idag kommer dag 3, lite i efterskott då.
En av dom viktigaste personerna i mitt liv är helt klart min mamma. Om jag är ledsen och behöver någon som verkligen hundraprocentigt förstår mig så ringer jag henne. Hon vet om jag vill ha sympati eller vill att hon ska bli upprörd för min skull osv. Jag har alltid kunnat prata med henne om (nästintill) allting.
Ibland känns det så himla dumt att vi inte bor tillsammans längre, eftersom vi förut, alltid, varenda dag, hade någon tid på dygnet som vi satt och pratade igenom allt som hade hänt under dagen. Nu går ju inte det, och även om vi försöker prata i telefon regelbundet så är det ju lättare att glömma av det än när man sitter mittemot varandra vid middagsbordet varenda kväll.
Min mamma är så himla härlig. Hon har hett temperament, är lite vimsig, jättebra att prata med, och trivs bra själv. På dom flesta sätten är vi sjukt lika. Den enda direkta skillnaden är väl att hon är en sån som pratar om det blir tyst oavsett folkmängd, medan jag oftast bara är så om jag är ensam med någon.
Min mamma är bäst. Jag behöver inte förklara massa för att hon ska förstå hur jag menar, och hon vet exakt hur jag känner i olika situationer eftersom hon är likadan. Hon har alltid varit min dagbok och mer som en vän en som en mamma. Kommer inte ihåg senast vi bråkade, för att det händer väldigt sällan, så jag antar att jag är en bra dotter och hon är en bra mamma (fast det sista vet jag ju).
En av dom viktigaste personerna i mitt liv är helt klart min mamma. Om jag är ledsen och behöver någon som verkligen hundraprocentigt förstår mig så ringer jag henne. Hon vet om jag vill ha sympati eller vill att hon ska bli upprörd för min skull osv. Jag har alltid kunnat prata med henne om (nästintill) allting.
Ibland känns det så himla dumt att vi inte bor tillsammans längre, eftersom vi förut, alltid, varenda dag, hade någon tid på dygnet som vi satt och pratade igenom allt som hade hänt under dagen. Nu går ju inte det, och även om vi försöker prata i telefon regelbundet så är det ju lättare att glömma av det än när man sitter mittemot varandra vid middagsbordet varenda kväll.
Min mamma är så himla härlig. Hon har hett temperament, är lite vimsig, jättebra att prata med, och trivs bra själv. På dom flesta sätten är vi sjukt lika. Den enda direkta skillnaden är väl att hon är en sån som pratar om det blir tyst oavsett folkmängd, medan jag oftast bara är så om jag är ensam med någon.
Min mamma är bäst. Jag behöver inte förklara massa för att hon ska förstå hur jag menar, och hon vet exakt hur jag känner i olika situationer eftersom hon är likadan. Hon har alltid varit min dagbok och mer som en vän en som en mamma. Kommer inte ihåg senast vi bråkade, för att det händer väldigt sällan, så jag antar att jag är en bra dotter och hon är en bra mamma (fast det sista vet jag ju).
Kommentarer
Trackback
