Funderingar om ambitioner
Balkongmyser lite i solen med mina fina hårtussar. Bobbie sitter på en stol och spejar ut över kanten, jag sitter på golvet och ska strax börja plugga, och katten har mosat sig in bakom mitt ryggstöd bestående av kuddar och en filt.
Pratade nyss med mamma i telefon och hon frågade om jag har ställt så höga krav på mig själv under skolåren för att min storebror är så himla duktig hela tiden. Detta för att jag här om veckan kallade honom för underbarnet, och för att min lillebror tydligen känner lite press på att han har mycket att leva upp till.
Började fundera då om en sån sak påverkar eller inte? Eller om det kanske skulle vara bättre att tex vara ensambarn, eller ha syskon som liksom inte bryr sig? Min bror har alltså alltid fått mvg i näst intill exakt allting, men jag har nog aldrig riktigt tänkt på det som något som pressar mig (mycket eftersom jag vet hur extremt mycket tid han genom åren har lagt på plugg, medan jag har umgåtts mycket med vänner och sånt istället för att plugga hela tiden), utan snarare som något som har varit en drivkraft. Jag har aldrig haft ångest över att jag inte har legat på samma nivå som honom, utan jag tror snarare att det har gjort det naturligt att göra så gott man kan istället för att skita i utbildningen. Min prestationsångest har alltid kommit från mig själv och min egen vilja att vara så bra som jag bara kan, vilket ju inte är bra det heller.
Nu, på universitetsnivå, och efter att ha upplevt gymnasietiden så ser jag på allt exakt så som min storebror sa till mig för några år sen. Man behöver inte vara bäst, det räcker att vara godkänd, för på högre nivå är det ingen som bryr sig om om man fick g eller vg. Programmet jag sökte till på universitetet hade väldig låg ribba för att kunna komma in, vilket får mig att tänka lite att varför satte jag alltid så hög press på mig själv? Det är ingen idag som bryr sig om mina gymnasiebetyg och många av poängen hade inte ens behövts.
Jag tycker att det är så himla viktigt att tänka bortom skolarbetet, även när man är uppsluktad av det. Allt handlar inte om höga betyg. Skoltiden är en stor del av ens liv, så just därför måste man ju faktiskt leva under tiden man studerar också. Min attityd har förändrats helt det senaste halvåret. Ett G är awesome. Att inte ha fått underkänt på något ännu på universitetsnivå är en enorm prestation som jag är stolt över. Om jag skulle få underkänt, fine, det skulle svida, men det är inte världens undergång. När jag gick på gymnasiet var det ingen direkt utmaning för mig att få mvg på ett språkprov. Jag visste exakt hur jag skulle plugga och vad jag skulle plugga på, och det var få gånger jag var osäker på om jag skulle få högsta betyg eller inte. Idag blir jag nervös över huruvida jag kommer få godkänt eller inte eftersom det ligger på en helt annan nivå, samt att jag sen förr inte är lika van vid att plugga inför prov som dessa osv. Men vad gör det? Det kan vara underbart att känna att jag blir hemmastadd på ett helt nytt område och glädjen över att få tillbaka en rättad tenta ligger på en helt annan nivå än när jag fick tillbaka ett prov på gymnasiet. En helt annan spänning.
Och jag är himla stolt över min bror också som är så himla duktig och har hunnit åstadkomma så mycket i sin unga ålder. Perfekta gymnasiebetyg, ingenjörutbildning och nu fast jobb direkt efter utbildningen.
Kom ihåg bara att man behöver inte vara perfekt för att vara duktig. Allting är relativt och det som är lätt för mig behöver inte nödvändigtvis vara lätt för dig osv. Jag tror att det är otroligt viktigt att komma ihåg det, alltid!
Nog om det nu.. vet inte riktigt vad det här blev för konstigt filosofiskt inlägg.. Nu ska jag sätta igång och plugga ett tag. Bara en stund, eftersom jag ju nu för tiden har lärt mig att man inte kan göra alltid på en och samma gång och att allt inte behöver vara klart tusen år före deadline. Det var allt för mig. Over and out!
Pratade nyss med mamma i telefon och hon frågade om jag har ställt så höga krav på mig själv under skolåren för att min storebror är så himla duktig hela tiden. Detta för att jag här om veckan kallade honom för underbarnet, och för att min lillebror tydligen känner lite press på att han har mycket att leva upp till.
Började fundera då om en sån sak påverkar eller inte? Eller om det kanske skulle vara bättre att tex vara ensambarn, eller ha syskon som liksom inte bryr sig? Min bror har alltså alltid fått mvg i näst intill exakt allting, men jag har nog aldrig riktigt tänkt på det som något som pressar mig (mycket eftersom jag vet hur extremt mycket tid han genom åren har lagt på plugg, medan jag har umgåtts mycket med vänner och sånt istället för att plugga hela tiden), utan snarare som något som har varit en drivkraft. Jag har aldrig haft ångest över att jag inte har legat på samma nivå som honom, utan jag tror snarare att det har gjort det naturligt att göra så gott man kan istället för att skita i utbildningen. Min prestationsångest har alltid kommit från mig själv och min egen vilja att vara så bra som jag bara kan, vilket ju inte är bra det heller.
Nu, på universitetsnivå, och efter att ha upplevt gymnasietiden så ser jag på allt exakt så som min storebror sa till mig för några år sen. Man behöver inte vara bäst, det räcker att vara godkänd, för på högre nivå är det ingen som bryr sig om om man fick g eller vg. Programmet jag sökte till på universitetet hade väldig låg ribba för att kunna komma in, vilket får mig att tänka lite att varför satte jag alltid så hög press på mig själv? Det är ingen idag som bryr sig om mina gymnasiebetyg och många av poängen hade inte ens behövts.
Jag tycker att det är så himla viktigt att tänka bortom skolarbetet, även när man är uppsluktad av det. Allt handlar inte om höga betyg. Skoltiden är en stor del av ens liv, så just därför måste man ju faktiskt leva under tiden man studerar också. Min attityd har förändrats helt det senaste halvåret. Ett G är awesome. Att inte ha fått underkänt på något ännu på universitetsnivå är en enorm prestation som jag är stolt över. Om jag skulle få underkänt, fine, det skulle svida, men det är inte världens undergång. När jag gick på gymnasiet var det ingen direkt utmaning för mig att få mvg på ett språkprov. Jag visste exakt hur jag skulle plugga och vad jag skulle plugga på, och det var få gånger jag var osäker på om jag skulle få högsta betyg eller inte. Idag blir jag nervös över huruvida jag kommer få godkänt eller inte eftersom det ligger på en helt annan nivå, samt att jag sen förr inte är lika van vid att plugga inför prov som dessa osv. Men vad gör det? Det kan vara underbart att känna att jag blir hemmastadd på ett helt nytt område och glädjen över att få tillbaka en rättad tenta ligger på en helt annan nivå än när jag fick tillbaka ett prov på gymnasiet. En helt annan spänning.
Och jag är himla stolt över min bror också som är så himla duktig och har hunnit åstadkomma så mycket i sin unga ålder. Perfekta gymnasiebetyg, ingenjörutbildning och nu fast jobb direkt efter utbildningen.
Kom ihåg bara att man behöver inte vara perfekt för att vara duktig. Allting är relativt och det som är lätt för mig behöver inte nödvändigtvis vara lätt för dig osv. Jag tror att det är otroligt viktigt att komma ihåg det, alltid!
Nog om det nu.. vet inte riktigt vad det här blev för konstigt filosofiskt inlägg.. Nu ska jag sätta igång och plugga ett tag. Bara en stund, eftersom jag ju nu för tiden har lärt mig att man inte kan göra alltid på en och samma gång och att allt inte behöver vara klart tusen år före deadline. Det var allt för mig. Over and out!
Kommentarer
Postat av: Helena
Mmm, känner igen mig i dina funderingar... det är konstigt att man genom åren ( uppväxten?) har byggt in höga krav på sig själv i sitt medvetande, utan att egentligen veta varför. men bra att du kommit fram till slutsatsen att med ett godkänt klarar man sig precis lika bra, och att man inte får glömma bort att leva livet också! :)
Trackback
