Ett liv
Allt var svart som natten, svart som korpen, becksvart. Det fanns ingen rörelse, inget liv, ingenting. Det som förr hade funnits hade nu tynat bort, förvandlats från allt till inget.
Hon öppnade långsamt ögonen och stirrade bokstavligt talat livet i vitögat. Var det här allt som skulle komma? Ja, då var hon faktiskt nöjd. Hon begärde aldrig mycket, ville helst klara sig själv även när kraften svek henne. Ville inte att någon annan skulle se henne som en börda, även om de påstod att så inte var fallet. Nu sköljde behagligt en fridfullhet över henne och omvandlade den lilla bit av ångesten som återstod inom henne till flödande, värmande lugn. Hon visste vad som skulle hända och ingenting gjorde längre ont. Ögonen sved lite. Som att hon precis hade vaknat, eller var på väg att somna. Vilket var hon inte säker på, det kändes som båda.
En kopp kaffe skulle inte sitta fel, tänkte hon plötsligt. Hon reste sig med viss möda från sängen och hasade sig långsamt iväg mot badrummet där hon ställde sig framför spegeln. Hon insåg att hon såg trött ut. Drog försiktigt i sitt gråa hår. Därefter satte hon sig på toalettstolen och kände förstrött på sina torra händer när en tanke gick upp för henne. Vad gör jag här? Vad var det jag skulle göra? Efter några minuters funderande visste hon. Kaffet! Med ens mådde hon aningen bättre.
Telefonen ringde medan hon satt och tittade på en repris av Robinson.
– Mamma, kan du hjälpa mig att passa Viktor ikväll? Hon svarade ja utan att ens tänka. Efter att Mårten dött hade hon ju all tid i världen, därför antog hon att hon inte hade andra planer för kvällen.
– Bra, då kommer jag förbi vid sjutiden. Jag måste ut ur huset. Vore bra om han får sova hos dig också. Tack, du är bäst!
Så trevligt, tänkte hon. Nu har jag något att fördriva tiden med. Förmodligen hade hon annars bara suttit i sin sköna fåtölj framför TV:n. Nu hade hon med ens en god anledning till att ta sig ut ur huset, vilket det inte hade blivit mycket av på sistone, ja sedan Mårten försvann från deras gemensamma stora hus. Hon var även medveten om Lillans brist på tid för sig själv sedan Viktor föddes. Hon var för ung egentligen. Självklart skulle hon få hjälp.
Viktor ville leka med Lego visade det sig och det var klart att han skulle få det. Påsen fanns fortfarande kvar sedan Lillan varit liten. Efter att ha lekt en stund gick de på en promenad och därefter beställde de hem pizza. Sedan var Viktor helt slut. Klockan var redan snart halv nio och det var dags att bädda ner honom i Lillans gamla rum i den numera näst intill oanvända sängen.
När hon återigen satt i sin fåtölj framför TV:n log hon för sig själv och tänkte: Imorgon kommer jag bli väckt tidigt, så skönt med lite struktur i vardagen igen.
– Lillan, ta det lugnt. Berätta nu vad som har hänt. Hon satt i barnrummet med gula väggar och stirrade stint på sin dotter. Vad har hänt?
Lillan svarade inte, fortsatte bara gråta hejdlöst. Hon höll hårt i sin Barbiedocka vars hår blev vått av skyfallet från ovan.
− Har de andra barnen varit dumma mot dig, Hjärtat? Berätta för mamma i så fall. Mamma kan ordna det vet du.
− Palle sa… Lillans docka… dum, fick flickan till slut fram mellan tårarna. Palle hette i själva verket Patrik och var ett av de äldre barnen som gick på Lillans dagis. Barbiedockan Mimmi var för viktig för att bli kallad för dum, hon visste det. Nu skulle barnet vara ledset tills Patrik bad om ursäkt eller tills någon roligt skulle inträffa som kunde distrahera henne från denna händelse.
− Lillan, ska du och mamma gå till konsum och köpa glass och bröd? Vi kan gå till sjön och mata ankorna när vi har ätit upp. Låter det bra?
Ett litet leende smög sig fram bakom tårarna och hon visste att hon hade lyckats ta bort sin ädelstens smärta, för den här gången.
Hennes hjärta svävade alltid när hon tänkte på honom, såg honom eller var i hans närhet. Det dunkade ungefär såsom som när man ska stå inför klassen och redovisa i något ämne och nervositeten nästan får hjärtat att flygga upp ur halsen, fast med Mårten var det på ett bra sätt. Då de satt på båtbryggan nere vid sjön kunde hon inte tänka sig att någonsin gå hem igen. Inte utan honom, men att ta med honom var inte ett alternativ eftersom hennes föräldrar inte tillät att en pojke sov över ännu och hon hade nog inte riktigt vågat ändå…
När solen tillslut började gå ner visste hon att de där hemma började bli oroliga. Hon hade satt sin mobil på ljudlös, så vid det här laget började de förmodligen fundera på huruvida de skulle ringa polisen eller inte. Ändå kunde hon inte förmå sig själv att lämna pojken som på något sätt alltid fick henne att vara ute lite för länge. Hon visste att det skulle bli jobbigt när hon kom hem, men det var det värt. Speciellt när han helt oväntat böjde sig fram emot henne och gav henne sin första kyss någonsin.
Hon kunde inte längre tänka i ord. På något sätt tänkte hon istället i känslor. Glad. Lycklig. Obekymrad. Fast obekymrad var en för svår känsla som istället räknades in under glad och lycklig. Hennes ögon verkade inte vana vid ljuset som mötte dem och hennes kropp kändes inte van vid rörelse, men det brydde hon sig inte om. Hon kände att hon var omringad av ren och skär glädje och hon själv var fylld av lycka. Ingenting annat betydde längre något. Ett blygsamt leende prydde hennes läppar för att spegla henne inre. Sedan slöt hon sina ögon för att sedan kunna påbörja sitt liv.
va duktig du e :o :D
tack sötunge :D
