Cancer is a f**king bitch

Nästa vecka är studentveckan. Veckan som man längtar efter hela sin gymnasietid. Veckan som liksom aldrig verkar komma, men som man faktiskt till slut efter en väntan, som inte är lika lång som den under tre år har verkat, får uppleva.
Vår vecka börjar med måndag, som är ledig eftersom det då är sveriges nationaldag (och lisas födelsedag, hurray!). Då ska vi bestämma klassens och umgås lite.
Tisdag är sista skoldagen någonsin på gymnasiet.
Onsdag är baldagen. Dagen man har spenderat mycket pengar för att få uppleva och som kanske är enda tillfället att kunna få känna sig som en riktig prinsessa.
Torsdag är avslutningsmiddag, avslutningsshower och vagnfixning.
Alla dessa dagar är ju förberedande inför den stora dagen, fredagen 10/6 - STUDENTEN
Sen alla åkte på studentresa har vi som stannade hemma haft ledigt. Jag har strosat runt och försökt komma på saker som jag kan sysselsätta mig med i sommar om jag inte får jobb, blivit glad över att PIP-biljetten är fixad, jobbat med körkortet och en del annat.
Varför varför varför ska en djävulsk sjukdom komma ivägen för allt det här underbara? VARFÖR I HELVETE FINNS DEN DÄR SKITEN? Den sprider bara död. depression och massa jäkla elände.
Vad pratar jag om då? Det har visat sig att min morfar har lungcancer. Han har på kort tid blivit väldigt dålig och läkarna kan inte ge något tidsmått, bara att han inte har långt kvar.
Jag kan inte påstå att det känns som att jag känner min morfar, eftersom han har varit för upptagen med att förstöra sig själv i väldigt många år för att komma ihåg att vi barnbarn existerar, men självklart vill jag inte att han ska försvinna. Speciellt inte i den hemskaste sjukdomen i världen som finns. Sjukdomen som förstörde alla våra liv för sju år sen när den slet bort pappa från vår sida. Varför finns den ens? För att radera ett till liv? För att förstöra en vecka som ska vara så sinnesjukt fylld av lycka? För att bryta ner min älskade mamma som precis har återhämtat sig från skilsmässa och massa skit? Jag blir bara så arg. Jag vill inte att morfar ska försvinna. Jag vill inte att mamma ska bli förstörd. Jag vill inte bli ännu mer ledsen över att pappa inte är här nästa vecka.
Jäkla skit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0