jossiworld

Morfar var inte med i svenska kyrkan. Så hans begravning var inte i kyrkan, utan i ett kapell bredvid. Ett rätt litet kapell. Hur som helst så var dom enda som var med hans barn med respektive, barnbarn och mormor, alltså hans föredetta fru, och en gammal granne. Det var fint och blev liksom lite mer intimt med bara de närmsta anhöriga. Samtidigt kändes det lite tragiskt att vi var dom enda som faktiskt tog del av hans liv. Under den andra halvan åtminstone..

Började tänka på pappas begravning. Hans var i kyrkan bredvid kapellet vi var i igår. Och vad jag kan minnas var det rätt mycket folk ändå. Många vars liv på något vis hade blivit berörda av hans bortgång. Jag kände inte igen alla.

Jag kom att tänka lite på när jag själv kommer begravas någon gång i framtiden. Kommer folk bry sig om att gå på begravningen? Kommer jag ha betytt så pass mycket för människor i omgivningen? Om man isolerar sig och lever ett sånt självdestruktivt liv som morfar gjorde så är det på något sätt förståeligt att inte många berördes så pass av hans bortgång.. eftersom han inte släppte in människor i sitt liv. Man kan ju aldrig veta om man själv kommer sluta på det sättet. Men man kan ju ändå undra..

Jag är inte döpt. Då är man väl inte medlem i svenska kyrkan heller om man inte "fixar" det själv senare? Så som det ser ut idag kommer min begravning inte heller äga rum annanstans än i ett litet kapell, eller? Jag vill ju inte att mina anhöriga ska lägga många många tusenlappar på att det ska bli i kyrkan.

Oj. Vilket ledsamt inlägg det blev, men bloggar är väl till för tankar? Tycker jag i alla fall.

En annan tanke som slog mig igår var huruvida det är bättre att ha öppen eller stängd kista på begravningar. På något sätt kanske smärtan blir mer påtaglig om kistan är öppen. Avskedet blir mer rakt till personen än till en kista.. men tanken på att personen är instängd där inne utan att man kan se den, är väl kanske inte mycket bättre.. Nej, jag vet inte. Och nu babblar jag bara på om massa olika grejer.. Ska få i mig lite frukost nu tänkte jag.

Vi kommer sakna dig morfar!