9 år
Den här våren har jag hittills inte fått någon deppsvacka, peppar peppar. Den här helgen har till och med varit perfekt - och den här dagen har också varit riktigt bra.
I början av veckan tänkte jag på att årsdagen närmade sig med stormsteg, men sen har jag inte tänkt på det förrän nu. Jo, i morse, en snabbis, när det nämndes på morgonnyheterna att idag är den fjortonde.
Idag är det hela NIO år sen min pappa gick bort i cancer. Det är ju helt klart det sjukaste och hemskaste jag någonsin har varit med om. Jag tänker ibland på att jag inte minns exakt hur dom där sista dagarna såg ut. Jag kommer inte ens ihåg sista gången jag träffade honom. Har väl förmodligen blockerats. Det enda jag minns, lika tydligt som att det hade hänt igår, är när jag såg honom första gången efter att han hade blivit riktigt riktigt sjuk. Vet inte om jag har skrivit det på bloggen förut. Kan hända. Hur som helst så var han hemma hos min faster och vi skulle åka dit - en del av släkten var redan där, dom satt i köket och pratade. När jag kom in i köket såg jag inte ens vart min runda goa pappa var. Kommer bara ihåg att jag blev så förvirrad och att hjärtat gick i tusen bitar när jag insåg att han satt ju där rakt fram. Helt fruktansvärt avmagrad och gul i hyn på grund av sjukdomen, eller medicinerna, kommer inte ihåg vilket. Hemskaste ögonblicket i hela mitt liv. Fy.
Det är tur ändå att jag inte brukar tänka på det minnet så ofta. Jag minns honom som den där glada, skämtiga finska gubben han var hela livet. Men jag tänker ofta på hur gärna jag skulle vilja att han skulle se mig nu. Se hur jag har blivit, vem jag är, och träffa alla som betyder mycket för mig. Det är så tragiskt att han inte är med oss längre.
Ja. Nu sitter jag ju med gråten i halsen istället för med det där fina humöret som jag var på förut. Men det är okej. Det påminner mig om vad jag har gått igenom och hur stark det har gjort mig.
Älskar och saknar dig finaste papsen! Kommer och hälsar på och gör vårfint hos dig snart.
I början av veckan tänkte jag på att årsdagen närmade sig med stormsteg, men sen har jag inte tänkt på det förrän nu. Jo, i morse, en snabbis, när det nämndes på morgonnyheterna att idag är den fjortonde.
Idag är det hela NIO år sen min pappa gick bort i cancer. Det är ju helt klart det sjukaste och hemskaste jag någonsin har varit med om. Jag tänker ibland på att jag inte minns exakt hur dom där sista dagarna såg ut. Jag kommer inte ens ihåg sista gången jag träffade honom. Har väl förmodligen blockerats. Det enda jag minns, lika tydligt som att det hade hänt igår, är när jag såg honom första gången efter att han hade blivit riktigt riktigt sjuk. Vet inte om jag har skrivit det på bloggen förut. Kan hända. Hur som helst så var han hemma hos min faster och vi skulle åka dit - en del av släkten var redan där, dom satt i köket och pratade. När jag kom in i köket såg jag inte ens vart min runda goa pappa var. Kommer bara ihåg att jag blev så förvirrad och att hjärtat gick i tusen bitar när jag insåg att han satt ju där rakt fram. Helt fruktansvärt avmagrad och gul i hyn på grund av sjukdomen, eller medicinerna, kommer inte ihåg vilket. Hemskaste ögonblicket i hela mitt liv. Fy.
Det är tur ändå att jag inte brukar tänka på det minnet så ofta. Jag minns honom som den där glada, skämtiga finska gubben han var hela livet. Men jag tänker ofta på hur gärna jag skulle vilja att han skulle se mig nu. Se hur jag har blivit, vem jag är, och träffa alla som betyder mycket för mig. Det är så tragiskt att han inte är med oss längre.
Ja. Nu sitter jag ju med gråten i halsen istället för med det där fina humöret som jag var på förut. Men det är okej. Det påminner mig om vad jag har gått igenom och hur stark det har gjort mig.
Älskar och saknar dig finaste papsen! Kommer och hälsar på och gör vårfint hos dig snart.
Kommentarer
Trackback
