Den långa vägen tillbaka
Sitter i sängen och gosar med katten i knät. Läste just ett så hemskt reportage. Har en uppgift att läsa sex stycken reportage för att sedan skriva en analys (ja, det tar längre tid än man tror). Hur som helst läste jag tre stycken igår och har läst två idag. Det senaste jag läste var så himla hemskt. Handlade om hur far och dotter i en familj brann inne i ett hus där de var på "avkopplingshelg" kan man väl säga, och lämnade kvar mor och son i livet eftersom de inte var med i huset som brann upp. Reportaget innehåller alltifrån hur orsaken till branden inte har kunnat fastställas till hur mor och son har tacklat sorgen.
Reportaget fick mig att börja tänka. Tänk vad många som har gått igenom och går igenom något liknande egentligen. De flesta har väl tyvärr upplevt det hemska att förlora någon som står en nära. Kanske inte just på sättet som i reportaget, men folk dör varenda dag och folk förlorar nära och kära varenda dag. Tänk om man skulle skriva om varenda dödsfall och dess konsekvenser? Don't get me wrong, det är absolut inget fel med att den här historien har fått stor uppmärksamhet och ett stort reportage i DN - det kan vara nyttigt att läsa något tragiskt ibland, tror jag. Man blir himla ledsen, sympatisk, men även tacksammare för det man faktiskt har. Vad jag ville komma till är att det är sanslöst hur mycket lidande världen är fylld av.
Modern i reportaget pratar om hur människor runtomkring har svårt att veta hur de ska bete sig när man bär på en så stor sorg, och att när man till slut verkar ha återhämtat sig tror omgivningen att allt är bra. Sanningen är ju att det liksom aldrig försvinner, men att man ju helt enkelt inte kan snöa in sig i allt tragiskt hela tiden. Till slut måste man vidga vyerna och fokusera på allt som är bra för att själv kunna överleva. Och man kan väl likna den här historien lite med allt hemskt som händer i krig och svält över världen - en historia är en tragedi, men om de blir för många orkar man till slut inte ta emot alla.
Nej, jag är tacksam över att inget av de andra reportagen verkar vara någon snyfthistoria. En räcker gott och väl.
Här har ni länken om ni vill ha..
http://www.dn.se/diverse/diverse---hem/den-langa-vagen-tillbaka
Reportaget fick mig att börja tänka. Tänk vad många som har gått igenom och går igenom något liknande egentligen. De flesta har väl tyvärr upplevt det hemska att förlora någon som står en nära. Kanske inte just på sättet som i reportaget, men folk dör varenda dag och folk förlorar nära och kära varenda dag. Tänk om man skulle skriva om varenda dödsfall och dess konsekvenser? Don't get me wrong, det är absolut inget fel med att den här historien har fått stor uppmärksamhet och ett stort reportage i DN - det kan vara nyttigt att läsa något tragiskt ibland, tror jag. Man blir himla ledsen, sympatisk, men även tacksammare för det man faktiskt har. Vad jag ville komma till är att det är sanslöst hur mycket lidande världen är fylld av.
Modern i reportaget pratar om hur människor runtomkring har svårt att veta hur de ska bete sig när man bär på en så stor sorg, och att när man till slut verkar ha återhämtat sig tror omgivningen att allt är bra. Sanningen är ju att det liksom aldrig försvinner, men att man ju helt enkelt inte kan snöa in sig i allt tragiskt hela tiden. Till slut måste man vidga vyerna och fokusera på allt som är bra för att själv kunna överleva. Och man kan väl likna den här historien lite med allt hemskt som händer i krig och svält över världen - en historia är en tragedi, men om de blir för många orkar man till slut inte ta emot alla.
Nej, jag är tacksam över att inget av de andra reportagen verkar vara någon snyfthistoria. En räcker gott och väl.
Här har ni länken om ni vill ha..
http://www.dn.se/diverse/diverse---hem/den-langa-vagen-tillbaka
Kommentarer
Trackback
