I hundägarvärlden
Som jag har nämnt förut öppnar det ju upp sig en helt ny värld när man har hund. Så har det i alla fall blivit för oss.
När man är ute är folk mycket mer sociala. Stannar och pratar, eller bara ler när dom går förbi. Det förgyller ju vardagen lite.
En annan sak jag kom att tänka på nu när vi var ute på morgonpromenad, hunden och jag, var att jag har koll på nästan exakt vart folk här i kvarteret bor som har hundar.
På väg tillbaka hem mötte vi en man, och det första jag tänkte var "har han inte hunden med sig?", eftersom han brukar vara ute med en stor fluffig hund.
Jag vet att en kille i granntrappuppgången har en stor svart hund (ja, jag är asdålig på hundraser, kan mycket mer om kattraser), i grannhuset åt höger har en kvinna flera små beniga hundar, och i samma hus har dom en jättesöt hundvalp, och en spaniel av något slag (HA, det vet jag tack vare lady och lufsen). I huset bredvid åt vänster har en stor, fast ändå rätt ettrig hund och att den fluffiga hunden bor i huset snett mittemot. Det är även ett par (tror jag att dom är) som har en sjukt gullig mops och bor här i närheten. Har ännu inte kläm på vart...
Och så på en gata längre bort i villakvarteren bor det en gammal gubbe som har en stor hund som nästan verkar vara lika gammal den. Dom går alltid runt i slow motion och är så himla söta tillsammans. Ja, och så bor en av dom som jobbar på konsum i närheten och har också en hund som brukar bli sur på Bobbie när han bjäbbar.
Ja och så en golden retriver i grannuppgången också.
Har ännu inte riktigt fått grepp om vilka Bobbie blir skällig av och inte.
När jag och Matilda stod i ett fyrvägskors av cykelbanor för någon vecka sen kom det MASSVIS av folk med hundar under tiden vi stod där. Det konstiga var att det var ungefär 50/50 - hälften blev Bobbie ettrig mot och hälften brydde han sig inte om fastän han såg dom. What? Jag förstår mig inte på den delen av hundvärlden. Jag vet ju liksom att ägaren är stor del av det och att det är viktigt att inte känna sig nervös och sånt, och det gör jag inte längre. Jag vet ju att det blir så ibland, så jag bryr mig inte så mycket när det kommer en mötande hund. Är bara beredd på att eventuellt behöva få tyst på honom.
Jaha. Det blev visst ett inlägg om bara hundar.
Det roliga är att eftersom jag inte är van med hundan sen innan vi skaffade Bobbie, var jag lite smått hundrädd eftersom jag inte visste hur dom fungerade. Jag är ju uppvuxen med katter och jag vet exakt hur man borde och inte borde bete sig när det gäller dom.
Nu vet jag ju inte hur jag skulle klara mig utan vår älskade hund. (och katt med för den delen såklart..)
